Influensan som härjade under vårvintern 1935 var ovanligt kraftig. Farfar Gunnar arbetade på Sandvikssågen och bodde tillsammans med sin familj i ett rum i Holmsund. Under tre veckor gick han upprätt innan hostan och kraftlösheten tog överhanden. Den 28 februari reste han in till doktor Wåhlin i Umeå, som genast skickade upp honom till lasarettet. Röntgenplåtarna avslöjade en abscess i höger lunga, stor som en handflata.
På lasarettet blev det operation, dränage, strikt sängläge och stärkande kost. Antibiotika fanns inte, och en dylik infektion betraktades som potentiellt livshotande.
Våren dundrade in, och vecka lades till vecka. Frisk luft ansågs ha en undergörande effekt på lungsjuka, och patienterna rullades ut på balkongerna så fort det var möjligt. Vissa dagar låg de ute från morgon till sen eftermiddag. Någon gång i veckan reste farmor in med tåget till lasarettet. Andra dagar skrev Gunnar brev hem. Av de två var farfar utan tvekan skribenten.
Ett brev börjar:
”Mina kära därhemma!
Jag mår utmärkt älskade gumman, och jag är riktigt glad just därför röntgen visade betydlig bättring. Doktor Froste sa det i går kväll. O, är det nu så att febern håller sig, så kanske gumman min, det ej dröjer så länge till jag kommer hem.”
Några veckor senare:
”Jag måste skriva som jag lovade och tala om hur det är. Jag är varken bättre eller sämre, står på samma punkt. Intet hörde jag vad de ska göra åt mig. Jag får nog ligga som jag är.”
Gunnar Edvall 1901-1935
Livet rann undan. Det sista brevet är bara streck. Infektionen hade angripit hjärnan.
Gunnar låg inne från februari till juli. Den 2 juli klockan halv fem på eftermiddagen avled han, 33 år gammal. Då hade infektionen även nått levern och lemmarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar