"jag gör som jag vill"

I slutet av 1800-talet fungerade det gamla spinnhuset på Stampen som centralfängelse för kvinnor dömda till mer än 2,5 års straffarbete. Under tiden 1885-1889 placerades 95 fångar från hela landet i den gula stenbyggnaden utanför Göteborg. Alla var dömda för samma brott; barnamord.

Livet i fängelset var och strängt, kraven på lydnad strama. Fångarna sov i logement och arbetade dagtid i L Fürstenbergs väveri som låg vägg i vägg. Sysslor som tvätt och städning roterade, och fångarna fick inte prata med varandra mer än nödvändigt. De som bröt mot fängelsets regler tilldelades extra bestraffningar, som mindre portioner mat eller inlåsning i cell.

De flesta intagna betedde sig oförvitligt, men en av fångarna, nr. 77 Olausdotter, lät sig inte tämjas.

Olena Charlotta kom från Skredsvik utanför Uddevalla och var mycket fattig. Redan i elvaårsåldern hade hon tvingats försörja sig själv, och hemma hos modern fanns hennes treårige son. I slutet av augusti 1889 hade Olena dömts till fyra års straffarbete för barnamord. Hon var 33 år, 1,61 cm lång med blå ögon och mörkt hår, enligt fängelsets noteringar.

Efter knappt två år i fängelset, den 11 maj 1891, rapporterade tjänstgörande vaktbefäl att Olausdotter suttit på marken utanför väveriets kolbod strax innan middagsrastens slut. Vaktmästare Nilsson uppmanade henne att resa sig, men Olena snäste tillbaka att hon inte satt i vägen för någon och att hon gjorde som hon ville. Hon hade dock genast klivit upp och gått in i väveriet. Tidigare samma dag hade Olausdotter förbjudits att sitta just på den platsen, så hon dömdes för trots och olydnad till tre dagar i ljus cell (med fönster) utan arbete.

Några månader senare, den 29 juli, stötte fängelsedirektör Albert Montgomery ihop med Olena Olausdotter på en av fängelsets gårdar. Olena hade passerat honom tätt intill utan att hälsa, rapporterade fängelsedirektören. Olena hade vägrat hälsa på befälhavare vid åtskilliga tillfällen, och straffades för vanvördnad med tre dagars ljus cell utan arbete.

Samma år, strax före jul, den 21 december, rapporterade vaktfrun, Maria Wennerstrand, att fånge nr 77, Olausdotter, uppmanats sluta vanka av och an på fängelsegården. Hon hade varit ute och gått i det regniga och grå vädret i sex timmar redan. Olena satte näsan i vädret, och fängelsedirektören beordrade då vaktkonstapel Samuelsson att rycka in. Olausdotter svarade att hon fick gå så mycket hon ville. Först efter ytterligare en tillsägelse gick hon upp mot logementet. 20 minuter senare var Olena tillbaka nere på gården. Hon placerades i cell och dömdes för trots och olydnad till tre dagars ljus cell utan arbete, samt mistning av sängkläder under samma tid.

Ett och ett halvt år senare, den 7 april 1893, anmälde vakfrun att Olena Olausdotter uppträtt störande i kyrkan vid flera tillfällen. Hon hade harklat sig högljutt, snutit sig, stampat i golvet och knuffat till närmaste kamrat på bänkraden. Olena förklarade att hon bara velat uttrycka sitt ogillande av gudstjänsten i allmänhet, och sin antipati mot prästens predikan i synnerhet. Straffet: tre dagars ljus cell utan arbete och mistning av sängkläder under samma tid.

Strafftiden var nästan över. I slutet av augusti 1893 frigavs Olena och förpassades hem till Skredsvik.

WassaLena och rättvisan

Soldaten Anders Wass rymde i februari 1801, efter det var han som uppslukad av jorden. Kvar på torpet Getebacken gick hustrun Lena och de två barnen. Familjen var mycket fattig. Några år tidigare hade de tvingats panstätta sin enda ko för att kunna betala tillbaka en skuld till fattigkassan. Lena och barnen tilläts bo kvar i soldattorpet till den nya soldaten kontrakterades. Då åkte de ut, och tvingades hysa in sig på Åbrobacken.

Det var nästan omöjligt att få skilsmässa före 1810, men när maken försvunnit öppnade sig en möjlighet. Otrohet och övergivande var den enda godkända skilsmässogrundande orsakerna, och meningen var att den bedragne skulle kunna gifta om sig och trygga sin försörjning.

Men Lena Olofsdotter avstod, eller kom sig inte för.

Fem år senare, den 20 maj 1806, föddes sonen Anders. Lena var 31 år och pekade ut gifte bonden Gunnar Larsson som far till pojken. Sonen dog efter fem veckor av ”utslag.”

I oktober rannsakades Lena och Gunnar, anklagade för dubbelt hor.

Sexbrott delades in i tre kategorier; lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. Det här var värsta sorten, när båda var gifta men inte med varandra.

Lena Olofsdotter hade besökt Smälingsgården i augusti 1805. Gunnar Larsson var ensam hemma, berättade hon, och de hade otillåten beblandelse inne i bostadshuset.

Gunnar höll inte med. Han hade absolut inte haft någonting med Lena Olofsdotter att göra.

Vittnen saknades, och i februari 1807 friades Gunnar från alla anklagelser. Lena kunde omöjligt neka, barnet var ett faktum, så hon fälldes för enkelt hor. När lägersmannen inte kunde identifieras utgick man ifrån att denne var ogift, och brottet blev på så sätt mildare.

Wassalena dömdes till böter om 80 daler silvertmynt, vilket motsvarade åtta fat dubbelt öl, samt 2 daler silvermynt i pliktpengar. När hon omöjligt kunde lägga upp så mycket pengar omvandlades straffet till 20 dagars fängelse på vatten och bröd, och i augusti låstes hon i Vänersborgs länsfängelse.

1820 var WassaLena fortfarande inhyses under Åbrobacken.

se, här har vi ondskan personifierad

Stina Andreasdotter från Älekulla hade varit fattig i hela sitt liv. Modern dog när hon var 14 år, och arvet bestod av pappa fyllebult och broder idiot. De tre bodde i en fallfärdig backstuga med skammen krälande efter väggarna.

Älekulla kyrka, www.byalag.se

Vid 30 gifte sig Stina med torparen Christian i grannsocknen Torestorp. Hon var för långsam och valhänt av sig, tyckte både maken och svärföräldrarna, men fyra barn föddes på kort tid, tre pojkar och en flicka.

Familjen inkomster var skrala, och Stina orkade inte riktigt med slitet och tillmälena. Allt oftare fantiserade hon om att gå sin väg, bara gå, men barnen höll henne fjättrad i detta helvete.

Den sista februari 1864, på skottdagen, gick torparen Christian iväg för att sälja tyger. Barnen lekte på golvet och svärföräldrarna vilade medan Stina kokade gröt. Det var mest ett infall från hennes sida när hon tömde ner tändsticksasken i havren. Sjuårige sonen vägrade äta, tyckte att det smakade äckligt, och ettårige sonen sov, men femårige Magnus och treåriga Edela åt glupskt och hungrigt. Några dagar senare var båda döda. I kopporna, antecknade prästen i dödboken. Under begravningen ropade Stina ”Tack och lov för att de är döda! Nu är vi inte så många”, men det reagerade ingen på.

I början av juni bar Stina iväg ettårige Carl Johan mot sömmerskans hus för att ta mått till en rock. Hon tog en genväg genom skogen, men under trädkronorna blev tankarna svåra. Pojken hade somnat och hängde slapp mot hennes axel. Stina stannade vid en vattenpöl, men bedömde den som för grund. En stund senare kom hon till en djup vattengrop. Pojken hade vaknat. Han log mot Stina, och hon log tillbaka. Innan hon tryckte ner honom under ytan.

Stina irrade runt bland träden hela dagen, hela kvällen. Det regnade av och till. På håll såg hon hur sjuårige sonen lekte utanför torpet, men hon förmådde inte gå hem. Sent på natten knackade hon på hos en gammal piga, blöt och huttrande, pratade förvirrat om ett vattenhål i skogen.

Varför? frågade åklagaren senare. Nöden, eländet, svarade Stina. Varje gång mannen blev vred och bråkade förvandlades Stina och blev liksom konstig. Oron och tankarna, de rev och slet i henne.

ur Kriminalregistret, Torestorp

Stina dömdes till döden. Hon studerades noga i fängelset i Vänersborg. På utsidan var hon inget märkvärdigt, kortväxt och brunhårig, men så här ser ondskan ut. Det här är ondskan personifierad. Hovrätten mildrade straffet till 10 års fängelse. Maken Christian kunde intyga att Stina Andreasdotter var mindre vetande. När hon återvände från fängelset i Göteborg, hade maken en ny kvinna och flera barn.

Stina gick tillbaka mot staden. Sina sista år bodde hon i Majorna, hon sonen som överlevt havregrynsgröten kryddad med svavel.

Det tyder väl på någon slags försoning.

Breven från lasarettet

Influensan som härjade under vårvintern 1935 var ovanligt kraftig. Farfar Gunnar arbetade på Sandvikssågen och bodde tillsammans med sin familj i ett rum i Holmsund. Under tre veckor gick han upprätt innan hostan och kraftlösheten tog överhanden. Den 28 februari reste han in till doktor Wåhlin i Umeå, som genast skickade upp honom till lasarettet. Röntgenplåtarna avslöjade en abscess i höger lunga, stor som en handflata.

På lasarettet blev det operation, dränage, strikt sängläge och stärkande kost. Antibiotika fanns inte, och en dylik infektion betraktades som potentiellt livshotande.

Våren dundrade in, och vecka lades till vecka. Frisk luft ansågs ha en undergörande effekt på lungsjuka, och patienterna rullades ut på balkongerna så fort det var möjligt. Vissa dagar låg de ute från morgon till sen eftermiddag. Någon gång i veckan reste farmor in med tåget till lasarettet. Andra dagar skrev Gunnar brev hem. Av de två var farfar utan tvekan skribenten.

Ett brev börjar:

”Mina kära därhemma!

Jag mår utmärkt älskade gumman, och jag är riktigt glad just därför röntgen visade betydlig bättring. Doktor Froste sa det i går kväll. O, är det nu så att febern håller sig, så kanske gumman min, det ej dröjer så länge till jag kommer hem.”

Några veckor senare:

”Jag måste skriva som jag lovade och tala om hur det är. Jag är varken bättre eller sämre, står på samma punkt. Intet hörde jag vad de ska göra åt mig. Jag får nog ligga som jag är.”

Gunnar Edvall 1901-1935

Livet rann undan. Det sista brevet är bara streck. Infektionen hade angripit hjärnan.

Gunnar låg inne från februari till juli. Den 2 juli klockan halv fem på eftermiddagen avled han, 33 år gammal. Då hade infektionen även nått levern och lemmarna.

MIna kära. Tack för brev och tidningar...

Strax efter jul 1963 skjutsade pappa ner farmor Tora till Uppsala. Det var ingen nöjesresa utan hon skulle operera bort ett misstänkt myxom på hjärtat. För säkerhets skull plockades även lymfkärlen under armen bort, och hon fick stanna kvar på sjukhuset i flera veckor.

Hem, till familjen i Umeå, skrev hon;

”Mina kära. Tack för brev och tidningar. Jag skulle idag flyttas till avdelning 8. Feber var 38,4 och då tog dom bort den hemska slangen som jag fått ligga med. Jag har fått flera brev men jag har liksom inte smält dem efter all narkos men det blir bättre. Dom skämmer bort mig och är så snälla, professors högra hand opererade mig och det höras bara gått bra. Lundin och jag har legat i samma rum med ett förhänge mellan oss. Dom röntgar oss varje dag, jag sitter första gången men det måste bli flera gånger innan det känns bra, skriver så fort jag känner det går bra.

Hälsningar, och du som skrev ett så stort brev att jag kunde läsa utan glasögon.

Tora

Farmor var 61 år och led av både reumatism och tandvärk. I över 25 år hade hon varit änka, drivit Nykterhetskaféet på Sveavägen samt haft en handsk- och parfymaffär på Renmarksesplanaden i Umeå. Nu var hon pensionerad, bortsett från att hon passade mig på dagarna.

Ett annat brev från sjukhuset börjar;

Söndag klockan 2

Hej mina kära

Eftersom söndag är lång och trist så sänder jag er några rader. Vi blev bjudna på kaffe och tårta i går kväll och så såg vi TV till kl.1/2 10 sedan bada vi och gick i säng. I morse kl ½ 7 fick vi kaffe för att det var tjugondag knut så nu är julen slut. I dag är det lugnt på avdelningen, lite besök för vi är ju så långt ifrån. Fru Lundin är kvar till i morgon kväll för att hon flyttar till en sal med två platser. I dag var hon så pigg och febern var på 37 någonting. Hoppas att ni har det skönt i helgen och det inte är så kallt. Om du går hem och drar i klockan och ser på blommorna, skruva i kranarna på toaletten så det inte blir fäll, där är ganska känsligt. Idag har vi samlat till en lott på penninglotten, det blev 2 :- pr st.

I all hast Tora.

Tumören visade sig vara godartad och farmor skickades hem till Umeå med tåg. Hon levde i ytterligare nio år.

Förkylninga eller döa

Sveriges nordligaste apotek låg i Gävle, och Collegium Medicum ansåg att det räckte med en provinsialläkare för hela Norrland (1732). Sjuka låg, vårdades och dog i hemmet.

Änkan Malin Eriksdotter avled den 6 juli 1753 vid 63 års ålder. Dödsorsaken uppfattades som moderspassion, en diffus åkomma med orkeslöshet, aptitförlust, kramper och oro.

Hysteri betyder livmoder, och kvinnan betraktades som ett svagt och nyckfullt väsen. Enligt Platon huserade ett barnlängtande väsen i livmodern, och när barnen uteblev irrade väsendet runt i kroppen och orsakade oreda . Medicinska råd från 1700-talet; Tag Häst-träck, slå ett glas Renskt Win derpå och tryck det sedan genom en ren duk: värm Winet och lägg litet stött Saffran dertill: drick det så ut. Det hjelper både mot Gulsot och Colique eller Moder-passion. Under senare delen av 1800-talet ansåg en falang inom läkarvetenskapen att kvinnans psykiska och neuroligiska besvär bäst botades genom att operera bort hennes äggstockar, livmoder och klitoris.

Den 1 maj 1766 dog 60-årige bonden Hans Eriksson i svåra plågor;

”Varit nog sjuklig lång tid, i synnerhet av bråck, fick för ett år sedan en swulnad på högra sidan hvars materia sistl gått åt höften, besmittade även den andra sidan och hela tandgälen, dess bortskaffade blev hans bane.”

Förmodligen beskrivs en spridd bakteriell infektion. Behandlingen var åderlåtning, svettdrivande, uttorkande medel, och i sista hand operation. Någon form av ingrepp verkar också ha gjort på Hans Eriksson, eftersom det blev hans bane (öde).

I ”Kirurgiske händelser” (av Olof af Arcel) beskrivs ett fall av röta i nedre käken 1758: Först bortplockades lösa tänder, sen skars svullnaden upp och rentorkades med en linscarf. Efter fyra dygn togs scarfen ut och såret fylldes med blandande örter. En ny scarf applicerades som satt i nio dygn.

Mannen låg till sängs i sex veckor innan han ansågs frisk. Det fanns ingen effektiv smärtlindring 1760. Patienterna bands, eller hölls fast under ingreppen.

Medellivslängden var kort i mitten av 1700-talet, drygt 30 år. Menligt inverkande faktorer var den höga spädbarnsdödligheten, samt alla kvinnor som dog i barnsäng.

Den 13 juli 1784 avled Hans Erikssons sonhustru, Elisabet Nilsdotter, 42 år gammal, efter ”en ganska svår barnsbörd.” Barnet var hennes 17:e.

Barnmorskor måste vara utbildade (1777) för att få praktisera, men människorna fortsatte att engagera sina vanliga hjälphustrur, dels på grund av barnmorskebrist, men också av misstro. Jordegummornas uppgift var inte att ingripa i naturens förlopp, utan att vakta hedning med olika besvärjelser och knep. Om barnet låg fel, eller kvinnan började blöda saknades kunskaper. Johan von Hoorn, som skrev den första barnmorskeläran på svenska ”Den swenska välöfvade jordgumman” i slutet av 1600-talet, rasade mot vidskepelsen och okunskapen som rådde i Sverige, och kallade jordegummorna för fyllekärringar.

"Livets hjul"

Döden var ständigt närvarande på 1700-talet, det var naturligt att dö. Guds vilja rådde och han tog den han ville, när han ville. Det fanns förresten bara två sjukdomar, förkylninga eller döda. Det riktiga livet, i himmelen, började ju hur som helst först efteråt.

som små bloss

Vi lever våra liv. I den tid vi råkar födas, efter de förutsättningar som ges. Vi blixtrar till som små bloss, och en dag kommer vi att tillhöra den stora skara som levde för länge sedan.

Anders Eriksson var 51 år. I hela sitt liv hade han bott i Stöcke utanför Umeå. Han var gift och hade fyra barn, 14, 12, 8 och 4 år gamla. Som bonde var han utelämnad åt vädrets nycker, och vardagen inrutades efter årstiderna. Under somrarna var hushållet till exempel upptaget med att skörda.

Den 18 juli 1813 var en söndag och Anders Eriksson reste tillsammans med andra bybor över Umeälven till Backens kyrka för att delta i högmässan. Sträckan var ungefär en och en halv mil, och utflykten beräknades ta en stor del av dagen. När det var dags att återvända hem kantrade båten. Orsaken var överlastning, slog man fast. Sex personer fanns ombord; avskedade soldaten Jonas Uppenberg från Kyrkbordet, 43 år, landbonden Erik Olofsson, 52 från Sörmjöle, bonden Anders Eriksson, och drängen Nils Andersson, 31, från Stöcke, bonden Olof Jonsson, 20, och hans syster Ulrika Jonsdotter , 23, från Bösta. Samliga drunknade i det strömma vattnet.

Några år tidigare, under kriget, hade ryssarna byggt en provisorisk bro över älven, och efter olyckan 1813 blossade diskussionen upp om en fast förbindelse, men just då fanns varken krafter eller resurser. 1863 invigdes den första bron.

Första bron

Bonhustrun Elisabet Johansdotter levde också i Stöcke. Hennes far var soldat, och hon gifte sig i 30-årsåldern med en nämndeman. Elisabet var några generationer äldre än Anders Eriksson, och fyllde 70 år samma år som han föddes. När Elisabet Johansdotter avled i juli 1790 hade hon uppnått den aktningsvärda åldern av 98 år. Då var hon änka sedan nästan ett halvt sekel, och hade legat till sängs i sex år.

Under Elisabets livstid rasade ett antal krig, och sex regenter avlöste varandra på tronen i Stockholm; Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III. Elisabet var fyra år när slottet Tre kronor eldhärjades, och 26 när Karl XII blev skjuten. Samma år som Gustav III:s barnamordsplakat offentliggjordes fyllde Elisabet 80 år, men det är osäkert hur mycket hon kände till om dessa händelser så långt borta. Karl XII:s död hörde hon säkert talas om, men det andra? 1790 var Sverige återigen i krig . Två dagar innan hon avled hade slaget vid Svensksund stått.

Karoliner 1718

Man kan ana hur pratet gick i byn ”Gumman som Gud glömde, hon kommer att överleva oss alla.”

Nu finns det ingenting kvar efter Anders och Elisabet. Ingen känner till deras hårfärg, ögonfärg, vad de helst åt, hur deras röster lät, eller hur de förhöll sig till saker som Gud, arbete eller regn.