Stina Andreasdotter från Älekulla hade varit fattig i hela sitt liv. Modern dog när hon var 14 år, och arvet bestod av pappa fyllebult och broder idiot. De tre bodde i en fallfärdig backstuga med skammen krälande efter väggarna.
Älekulla kyrka, www.byalag.se
Vid 30 gifte sig Stina med torparen Christian i grannsocknen Torestorp. Hon var för långsam och valhänt av sig, tyckte både maken och svärföräldrarna, men fyra barn föddes på kort tid, tre pojkar och en flicka.
Familjen inkomster var skrala, och Stina orkade inte riktigt med slitet och tillmälena. Allt oftare fantiserade hon om att gå sin väg, bara gå, men barnen höll henne fjättrad i detta helvete.
Den sista februari 1864, på skottdagen, gick torparen Christian iväg för att sälja tyger. Barnen lekte på golvet och svärföräldrarna vilade medan Stina kokade gröt. Det var mest ett infall från hennes sida när hon tömde ner tändsticksasken i havren. Sjuårige sonen vägrade äta, tyckte att det smakade äckligt, och ettårige sonen sov, men femårige Magnus och treåriga Edela åt glupskt och hungrigt. Några dagar senare var båda döda. I kopporna, antecknade prästen i dödboken. Under begravningen ropade Stina ”Tack och lov för att de är döda! Nu är vi inte så många”, men det reagerade ingen på.
I början av juni bar Stina iväg ettårige Carl Johan mot sömmerskans hus för att ta mått till en rock. Hon tog en genväg genom skogen, men under trädkronorna blev tankarna svåra. Pojken hade somnat och hängde slapp mot hennes axel. Stina stannade vid en vattenpöl, men bedömde den som för grund. En stund senare kom hon till en djup vattengrop. Pojken hade vaknat. Han log mot Stina, och hon log tillbaka. Innan hon tryckte ner honom under ytan.
Stina irrade runt bland träden hela dagen, hela kvällen. Det regnade av och till. På håll såg hon hur sjuårige sonen lekte utanför torpet, men hon förmådde inte gå hem. Sent på natten knackade hon på hos en gammal piga, blöt och huttrande, pratade förvirrat om ett vattenhål i skogen.
Varför? frågade åklagaren senare. Nöden, eländet, svarade Stina. Varje gång mannen blev vred och bråkade förvandlades Stina och blev liksom konstig. Oron och tankarna, de rev och slet i henne.
ur Kriminalregistret, Torestorp
Stina dömdes till döden. Hon studerades noga i fängelset i Vänersborg. På utsidan var hon inget märkvärdigt, kortväxt och brunhårig, men så här ser ondskan ut. Det här är ondskan personifierad. Hovrätten mildrade straffet till 10 års fängelse. Maken Christian kunde intyga att Stina Andreasdotter var mindre vetande. När hon återvände från fängelset i Göteborg, hade maken en ny kvinna och flera barn.
Stina gick tillbaka mot staden. Sina sista år bodde hon i Majorna, hon sonen som överlevt havregrynsgröten kryddad med svavel.
Det tyder väl på någon slags försoning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar