Johan Perssons sista resa

Bonden Johan Persson i Gräsmyr var 48 år och gift. Han hade två vuxna söner och ett relativt stort hemman, med andra ord var han en ganska privilegierad man, åtminstone utåt sett. Omkring klockan tolv på dagen den 13 september 1833 spände han och torparen Jonas Runman för hästen. De gjorde ett kort stopp i Mullsjö, betalade en skuld och tog några supar innan de fortsatte ut mot kusten.

I skymningen nådde de gästgiverigården i Sörmjöle. Jonas Runman smusslade in några sedlar i Johan Perssons näve och uppmanade honom att betala för två kvarter (kvartingar) brännvin. De tog emot buteljerna, satte sig upp bakom hästen, och styrde vidare norrut. Efter en dryg mil var de framme vid Strömbäcks glasbruk där de övernattade, och dagen därpå, den 14 september, lämnade de in hästen hos en bonde på Teg och tog färjan över till Umeå.

Umeå före branden 1888

Männen måste ha supit sig nästan sanslösa. Framåt eftermiddagen greps Johan Persson mitt bland stånden på Rådhustorget, och arresterades för den kanske vanligaste förseelsen av alla; fylleri. Konstaplarna genomsökte kläderna, och fiskade strax upp några skrynkliga shilling banco sedlar ur Johan Perssons byxficka. Det som först liknat en banal fylleförseelse växte med ens en till en mycket allvarlig brottsanklagelse.

Shilling banco sedel

Sedlarna var utan tvekan ett fuskverk, och Johan Persson fick på så sätt bekräftat att ryktena var sanna. Jonas Runman hade verkligen ägnat sig åt förfalskningar. Han hade hållit till i ett fähus i Hössjö för några år sedan och använt saltpeter, påstods det. Shilling banco sedlarna som legat i Johan Perssons ficka var de som blivit över efter besöket på gästgiveriet i Sörmjöle.

Falskmynteri betraktades som en förbrytelse mot staten, och därigenom ett brott mot Gud. Vedergällningen var skoningslös. Det var inte ovanligt att falskmyntare hängdes utanför Riksbanken på Brunkebergstorg i Stockholm.

Johan Persson stod som ett frågetecken, och hävdade att han inte märkt någonting konstigt med sedlarna. Skumögda gästgiveriänkan Opitz i Sörmjöle, som tagit emot betalningen, hade däremot blivit misstänksam och kontaktat kaptensfogden, som genast konstaterat att sedlarna var falska.

Rättegången höll på under ett halvår, och Johan Persson satt fängslad i den dragiga fängelsebyggnaden utanför Umeå.

Rättens ledamöter underkände Johan Perssons berättelse, att han betalat gästgiveriänkan i god tro, och ansåg honom skyldig till utprångling av falska shilling banco sedlar. Förfalskningen beskrevs som amatörmässigt utförd, och sedlarna stora och klumpiga. Påföljden blev böter om 3 1/3 riksdaler banco för fylleri, förlust av äran, att stå i halsjärn under två timmar vid skampålen på Umeå torg, 40 par spö samt tre års straffarbete på fästning för sedelbrottet. Hovrätten mildrade senare spöstraffet till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, vilket var ett ytterst strängt kroppsstraff.

I mars, innan domen fallit, hade Johan Persson och hans hustru reglerat framtiden genom att sälja hemmanet till de bägge sönerna, 24 år och 22 år gamla. Några dagar innan Johan Persson skulle deporteras söderut dog plötsligt hans hustru, Sofia Magdalena, av slag, medan hon besökte honom i Umeå.

Hustruns död fördröjde inte fångtransporten, utan Johan Persson placerades i hand- och fotfängsel fem dagar senare, den 24 augusti 1834, för den långa resan ner mot fästningsfängelset i Kristianstad (113 mil).

Förhållandena på Kristianstads fästning var vidriga, både sanitärt och arbetsmässigt. Det var dragit, smutsigt, kallt, maten vars skämd och usel, och ett stort antal fångar dog under strafftiden. Johan Persson anlände någon vecka senare, och fick börja hugga och bära sten som de andra fångarna. I augusti 1837 skulle straffet vara slut, men då var Johan Persson redan död. Han hade dött i fängelset någon månad tidigare.

Detta framtidsscenario hade Johan Persson knappast kunnat föreställa sig den där septemberdagen 1833, som förövrigt var fredagen den 13:e, när han lämnade Gräsmyr för sista gången.

En propp under bröstet

Mormor var två veckor när hennes pappa dog. Lungsoten ryckte bort bonden Emanuel Andersson vid 36 års ålder. Emanuel och Josefina var säkra på att den lilla nyfödda inte skulle bli särskilt långlivad, men mormor levde i 87 år. Hon berättade ofta denna historia och avslutade ”men än lever jag ” med ett litet korn av triumf i rösten.

Emanuel och Josefina växte upp i samma by, i Stöcke, utanför Umeå. Josefina var starkt präglad av sin fars och sina bröders ständiga supande och avskydde allt som påminde om brännvin, kortspel till exempel. En gång eldade hon upp Emanuels spelkort och då blev han så vred att han sotade ner sina skor och traskade runt i hennes nyskurade kök.

Hur länge Emanuel var sjuk är höljt i dunkel. TBC smittan fanns överallt, i köksskåpen, sängkläderna på kokkärlen och det behövs en ganska massiv exponering för att bli infekterad. Många kunde vara sjuka i åratal, utan att tillståndet blev särskilt allarmerande, medan andra dog inom ett halvår.

Josefina och Emanuel hade tre döttrar, en son hade dött vid ett års ålder. Äldsta dottern Henny, smittades också av TBC, medan de andra klarade sig. Mormor var fyra år när Henny dog. 10 åriga Henny låg till sängs och spelade cittra. Hon längtade hem till Gud, sa mormor. Henny ville dö. Hon ville till Jesus. I dödsögonblicket hade Henny ropat; Jag ser Jesus! Det måste ha varit en skrämmande upplevelse för en fyraåring.

Josefina anställde en dräng, som hon senare gifte om sig med. För att klara försörjningen, förklarade hon efteråt. Ytterligare fem barn föddes, tre flickor och två pojkar. Flickornas namn rimmade på varandra; Anna Josefina, Hilda Evelina, Elsa Virginia och Gunhild Adina.

Den 19 maj 1917 kände Josefina en propp under bröstet redan på morgonen. En slags diffus oro hade invaderat hennes kropp, eller så var det en efterkonstruktion. Dagen innan hade två av barnen fyllt år, Gunnar hade blivit nio och Doris två. På något sätt måste de ha uppmärksammat födelsedagarna. Det var en vanlig tisdag, med vanliga sysslor. Yngste sonen Birger, som skulle fylla sex i augusti, smet i ett obevakat ögonblick ner till Bubäcken tillsammans med en kamrat. Bubäcken var djup, vattnet strömt och kyligt efter snösmältningen. Birger trillade i under leken, hur känner eftervärlden inte till. Kamraten sprang skräckslagen efter hjälp. Kamraten pappa blev så rädd och vred att han skrek: ”Du skulle ha kastat dig i du också!” Josefina led svårt av denna händelse, samvetskvalen grävde och grävde. Att hon inte sett efter pojken bättre. Han var ju bara fem år.

Mormor och hennes syskon var annars ett långlivat släkte. En av systrarna blev över hundra år. Bäst minns jag Fina, Anna Josefina, som levde till 90. Hennes hår var uppsatt i två margaretaflätor. Fina hade aldrig klippt håret i hela sitt liv, inte ens som barn, sades det, och jag var storögd av nyfikenhet. Jag ville lösa upp de är flätorna och se efter hur långt håret var. Kanske nådde det till midjan? Mormor hade också långt hår. Ibland löste hon upp knuten och lät oss barnbarn kamma som vi ville.

Fången uppe på vinden

Ambulerande folkskollärare NP Widmark i Lövångers socken, Västerbottens län, var en envis man. En gång linkade han ner till Stockholm på sitt träben bara för att klaga över att kyrkoherden inte skötte sina husförhör tillfredsställande. Lövånger ligger några mil söder om Skellefteå så resvägen var över 100 mil.

Hans hustru, Anna Maja, stal som en korp. 1858 fälldes hon för diverse stölder runt om i trakten; lakansväv, kläder, ved och snusdosor, saker som hon egentligen inte behövde. Anna Maja var 40 år och mycket liten till växten, 1,49 cm, med mörkt hår och blågrå ögon. Familjen flyttade flera gånger om året, i takt med skolroteringen, och Anna Maja och NP hade två söner och en dotter. Äldste sonen var dövstum.

Lövånger www.skelleftea.org

Anna Maja fördes till fängelset utanför Umeå, 10 mil söderut, och placerades i cell. Fångtransporten hade tagit två dagar i anspråk och sällskapet övernattat på gästgiveriet i Bygdeå. En eftermiddag i mitten av september gick två av vakterna in till Umeå för att uträtta ärenden, medan den tredje, Erik Brännlund, passade på att lirka upp låset till vindscellen med en spik smita in till Anna Maja, vatten- och brödfången. Erik Brännlund satte genast igång att locka och pocka, innan han övergick till hotelser. Anna Maja skulle inte överleva fängelsetiden om hon inte gjorde som han kommenderade. När inte det hjälpte tog han till våld för att få idka köttligt umgänge med henne.

I juni 1859 var straffet slut och Anna Maja återvände hem. Vid det laget var hon höggravid. Skollärare Widmark blev chockad och räknade snabbt ut att barnet inte var hans. Vred och ursinnig stämde han fängelset, och begärde skilsmässa.

Rättegången började i augusti. Anna Maja och vaktknekt Brännlund stod anklagade för dubbelt hor (dvs båda var gifta på var sitt håll). Skvallerkärringarna, som samlats på första bänken i Umeå rådhusrätts lokaler, var överens. Jodå, pojken, oäktingen, var på pricken lik Erik Brännlunds barn med hustrun. Vaktknekt Brännlund nekade till allt samröre med Anna Maja. ”Titta på henne” sa han och pekade finger i rätten. ”Tror ni att jag skulle ta i henne med tång?” Erik Brännlund var 15 år yngre, och hävdade att Anna Majas medbrottsling nog var lösdrivaren som suttit inlåst i cellen intill.

Cellfängelset i Umeå, som invigdes en bit in på 1860-talet (www.svf.se)

Det fanns inga vittnen. Lösdrivaren, Alexander Lök, hade gått söderut mot Karlstad långt tidigare, och Anna Maja fnös åt Brännlunds påståenden. Utslaget: Erik Brännlund friades i brist på bevis, och Anna Maja, som satt med beviset för horsbrottet, det vill säga barnet, i famnen dömdes att böta 26 riksdaler, vilket motsvarade tretton dagsverken.

Ord som övergrepp eller våldtäkt förekom inte under rättegången, och parterna betraktades som likvärdiga.

Tio år senare bodde Anna Maja och NP Widmark i en dragig backstuga utanför Lövånger. De var skilda, men sammanboende. NP Widmark hade fått avsked som lärare, och i stugan fanns också den yngste sonen, som väckt så mycket rabalder tidigare. Familjen hade problem med försörjningen. Både Anna Maja och NP dömdes flera gånger för stöld och olovlig brännvinsförsäljning. ”Annars skulle vi frysa ihjäl”, försvarade de sig efter att ha plockat träplankor från ett ödehus. Erik Brännlund hade också fått lämna sitt arbete i fängelset. Inte efter historien med Anna Maja, men när det uppdagades att han idkade handel med fångarna fick han omedelbart gå sin väg.

Gustav hade tretton barn

Man kan lära sig acceptera det mesta, påstås det, utom sitt barns död. Att överleva sina barn är onaturligt och oacceptabelt, och numer också ovanligt. För inte så länge sedan var man däremot tvungen att inta en helt annan hållning.

Min farfarsfar, Gustav, blev 75 år. Han jobbade som stenarbetare i Holmsund, ett litet kustsamhälle utanför Umeå, som då, på 1930-talet, dominerat av sågverksindustrin. Gustav hade stora nävar och ett bångstyrigt sinnelag. 1890 gifte han sig för första gången. Han var 27 år, och Augusta, hans brud, 17.

Deras andra barn, dottern Johanna Ottilia, dog vid tre månaders ålder, i februari 1894. Dödsorsaken uppges som maginflammation, en vanlig dödsorsak bland spädbarn. Kvinnorna i Västerbotten ammande av tradition inte sina barn, vilket ökade spädbarnsdödligheten.

Fjärde barnet, sonen Johan Gustav, föddes 1897. Sex år gammal blev han allvarligt sjuk, och föräldrarna tog honom till lasarettet i Umeå, knappt två mil bort. Diagnosen var coxitis, en inflammation i höften. Han dog två dagar före julafton ”efter ett långt men tåligt buret lidande”, som det stod i dödsannonsen.

Sjunde barnet, Gustav Olaus, dog i mars 1906, 11 månader gammal. Det finns ingen dödsorsak angiven, men hans mor, 34-åriga Augusta, avled en månad senare. Hon hade varit sjuk i lungsot under flera år. Kvar i vindslägenheten om två rum och kök på Lövön fanns Gustav och barnen 14, 11, 7 och 5 år gamla, tre pojkar och en flicka. Förtvivlan rådde i familjen under våren1906. Näst äldste sonen, som då var 11 år, drog sig undan och satt ofta på en klippa, grät och tittade ut över havet och båtarna, har efterlevande berättat.

Året därpå gifte Gustav om sig med Selma.

Åttonde barnet, Knut, föddes 1907. Under sommaren 1918 blev han alltmer hängig. Han tappade i vikt och klagade över trötthet. Sockersjuka, slog läkarna på lasarettet i Umeå fast. Knut lades in och fick stanna i två månader innan han skickades hem som oförbättrad. I början av december 1919 avled han, 12 år gammal. Tre år senare lyckades man tillverka insulin på syntetetisk väg. Innan dess behandlades diabetiker uteslutande med kost.

Tionde barnet, Helge, föddes 1911. 1919, samtidigt som Kurt låg svårt sjuk hemma i Holmsund, lades Helge in på lasarettet i Umeå. Diagnosen var chorea; ofrivilliga rörelser, förmodligen på grund av en hjärnskada. 1926, när Helge var 15 år, uppdagades ett svårt hjärtfel, det läckte från klaffarna. Han var också drabbad av reumatism. Helge måste ha varit mycket sjuk, och knappats orkat vara uppe mer än korta stunder åt gången. 1927 dog han, 16 år gammal, av allmän blodförgiftning.

Bara några dagar senare tvingades föräldrarna åka in till lasarettet i Umeå med 12 åriga dottern Helga, tolfte barnet. Hon hade insjuknat i hjärtmuskelinflammation, och klagade även över buksmärtor. TBC, misstänkte läkarna, eftersom hon uppvisade skrofler (inflammerade körtlar). Helga blev allt sjukare, och vårdades också på Hällnäs sanatorium. Hon avled i lungsot i augusti 1935, lugnt och stilla, 20 år gammal.

En månad tidigare hade även sjätte barnet, Gunnar, dött . Han bodde på Lövön tillsammans med sin familj och arbetade på Sandviks såg. Vinterns influensa hade varit svår. Gunnar hade arbetat trots feber och hosta och därigenom dragit på sig en varböld i höger lunga. Han låg inne på lasarettet med dränage, stärkande kost och vila, från februari till juli, då han avled 33 år gammal.

Gunnar 1901-1935

Av Gustavs tretton barn dog sju före honom, fler än hälften. Dessa dödsfall hade kunnat undvikas idag. Antibiotika hade botat Johan, Gunnar och Helge. Insulin hade räddat Kurt, TBC preparat Helga och Augusta. Helges hjärtklaffar hade opereras. Vi får vara tacksamma över alla medicinska framsteg som reducerat svåra sjukdomstillstånd till bagateller.