Man kan lära sig acceptera det mesta, påstås det, utom sitt barns död. Att överleva sina barn är onaturligt och oacceptabelt, och numer också ovanligt. För inte så länge sedan var man däremot tvungen att inta en helt annan hållning.
Min farfarsfar, Gustav, blev 75 år. Han jobbade som stenarbetare i Holmsund, ett litet kustsamhälle utanför Umeå, som då, på 1930-talet, dominerat av sågverksindustrin. Gustav hade stora nävar och ett bångstyrigt sinnelag. 1890 gifte han sig för första gången. Han var 27 år, och Augusta, hans brud, 17.
Deras andra barn, dottern Johanna Ottilia, dog vid tre månaders ålder, i februari 1894. Dödsorsaken uppges som maginflammation, en vanlig dödsorsak bland spädbarn. Kvinnorna i Västerbotten ammande av tradition inte sina barn, vilket ökade spädbarnsdödligheten.
Fjärde barnet, sonen Johan Gustav, föddes 1897. Sex år gammal blev han allvarligt sjuk, och föräldrarna tog honom till lasarettet i Umeå, knappt två mil bort. Diagnosen var coxitis, en inflammation i höften. Han dog två dagar före julafton ”efter ett långt men tåligt buret lidande”, som det stod i dödsannonsen.
Sjunde barnet, Gustav Olaus, dog i mars 1906, 11 månader gammal. Det finns ingen dödsorsak angiven, men hans mor, 34-åriga Augusta, avled en månad senare. Hon hade varit sjuk i lungsot under flera år. Kvar i vindslägenheten om två rum och kök på Lövön fanns Gustav och barnen 14, 11, 7 och 5 år gamla, tre pojkar och en flicka. Förtvivlan rådde i familjen under våren1906. Näst äldste sonen, som då var 11 år, drog sig undan och satt ofta på en klippa, grät och tittade ut över havet och båtarna, har efterlevande berättat.
Året därpå gifte Gustav om sig med Selma.
Åttonde barnet, Knut, föddes 1907. Under sommaren 1918 blev han alltmer hängig. Han tappade i vikt och klagade över trötthet. Sockersjuka, slog läkarna på lasarettet i Umeå fast. Knut lades in och fick stanna i två månader innan han skickades hem som oförbättrad. I början av december 1919 avled han, 12 år gammal. Tre år senare lyckades man tillverka insulin på syntetetisk väg. Innan dess behandlades diabetiker uteslutande med kost.
Tionde barnet, Helge, föddes 1911. 1919, samtidigt som Kurt låg svårt sjuk hemma i Holmsund, lades Helge in på lasarettet i Umeå. Diagnosen var chorea; ofrivilliga rörelser, förmodligen på grund av en hjärnskada. 1926, när Helge var 15 år, uppdagades ett svårt hjärtfel, det läckte från klaffarna. Han var också drabbad av reumatism. Helge måste ha varit mycket sjuk, och knappats orkat vara uppe mer än korta stunder åt gången. 1927 dog han, 16 år gammal, av allmän blodförgiftning.
Bara några dagar senare tvingades föräldrarna åka in till lasarettet i Umeå med 12 åriga dottern Helga, tolfte barnet. Hon hade insjuknat i hjärtmuskelinflammation, och klagade även över buksmärtor. TBC, misstänkte läkarna, eftersom hon uppvisade skrofler (inflammerade körtlar). Helga blev allt sjukare, och vårdades också på Hällnäs sanatorium. Hon avled i lungsot i augusti 1935, lugnt och stilla, 20 år gammal.
En månad tidigare hade även sjätte barnet, Gunnar, dött . Han bodde på Lövön tillsammans med sin familj och arbetade på Sandviks såg. Vinterns influensa hade varit svår. Gunnar hade arbetat trots feber och hosta och därigenom dragit på sig en varböld i höger lunga. Han låg inne på lasarettet med dränage, stärkande kost och vila, från februari till juli, då han avled 33 år gammal.
Gunnar 1901-1935
Av Gustavs tretton barn dog sju före honom, fler än hälften. Dessa dödsfall hade kunnat undvikas idag. Antibiotika hade botat Johan, Gunnar och Helge. Insulin hade räddat Kurt, TBC preparat Helga och Augusta. Helges hjärtklaffar hade opereras. Vi får vara tacksamma över alla medicinska framsteg som reducerat svåra sjukdomstillstånd till bagateller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar