lördag 31 oktober 2009

Simon Liten med träbenet

Fattighjonet Simon Jonsson Liten dog i april 1789. Han efterlämnade en fallfärdig stuga, en säng, ett par byxor samt en träsked. Sverige var återigen i krig med Ryssland, och nöden var stor.

Prästen skrev;

”Slet i ungdomen innan han tog värfning och blef en av Armfeldts karoliner. Han var gift trenne gånger och aflade sammanlagt 17 barn. Helsan var god utom träbenet. Död af ålderdomssvaghet.” 90 år.

Simon Liten blev ovanligt gammal. 70 år tidigare hade han marscherade över de norska fjällen. Tärbenet påminde honom dagligen om blåsten och kylan….,

….På våren 1718 hade Karl XII organiserat ett sista anfall. Norge skulle attackeras från två håll; Kristiania i söder, och Trondheim i norr. 20 årige Simon Liten från Röbäck utanför Umeå var på plats i Jämtland. Hur han hamnat bland dessa karoliner är en gåta. Västerbottens regemente deltog inte i manövern.

Nödåren hade avlöst varandra, och sommarens ihållande regn gjorde stigar och vägar svårframkomliga. Genrallöjtnant Carl Gustaf Armfelt ledde anfallet mot Trondheim och hären lämnade Duved skans i början av augusti. Drygt 10000 man och 6700 hästar deltog . Utrustning var sliten, provianten skral och soldaterna var krigströtta redan vid avfärden.

Två månader senare nådde de Trondheim. Förhållandena i svensklägret var bedrövliga. Fältsjuka härjade, maten tröt och det var kallt och fuktigt.

Hur Simon Liten hade det under Trondheims belägring framgår inte, men i mitten av december kom den slutgiltiga bekräftelsen på att Karl XII verkligen stupat vid Fredrikstens fästning. General Armfelt gav order om reträtt och soldaterna påbörjade den tunga vandringen hemåt.

Under nyårsnatten sjönk temperaturen kraftigt. Soldaternas klädsel, lågskor och tunna rockar, genererade ingen värme och de satte eld på allt de kom över; slädar, bösskolvar, vagnshjul. Ute på kalfjället blåste det upp till storm och soldaterna kom ifrån varandra. De irrade planlöst omkring i snöyran, hade ingen stans att skyla sig, inga skidor, inget bränsle, och kläderna var i trasor. Tusentals män dukade under denna nyårshelg. Liken stod, satt eller låg i snön. ”Borta på fjället” antecknades i mönstringsrullorna.

www.karoliner.se


Efter tre dygn nådde de första soldaterna fram till Handöl, första byn på svenska sidan. Endast ett fåtal soldater fick plats inomhus, resten fick stanna ute i kylan. Soldaterna stod och dog. Fältskären amputerade förfrysta ben och händer på löpande band, och fyllde tunnor med döda kroppsdelar. I flera veckor kom det soldater ner från fjället. Under marschen dog 37000 soldater, och omkring 600 fick livslånga handikapp. En av dessa var Simon.

Simon Liten återvände till Röbäck. Träbenet tvingade honom att ta avsked från regementet. Efter en tid flyttade han in i en liten dragig stuga på byns utmarker och odlade rovor samt andra förnödenheter på den lilla jordplätten utanför.

I maj 1721 gifte sig Simon för första gången, ungefär samtidigt som ryssen skövlade och brände Umeå någon mil bort. Resten av hans liv förlöpte som många andras.

Dygnen ute på fjället måste ha förblivit Simon Litens största mardröm; kylan, den piskande vinden, skriken och alla döda. Kanske fick han besök av nyfinka barn som ville titta på träbenet. Kanske fräste han ifrån åt de som kom för nära. Sina sista år bodde Simon ensam i backstugan. Dygnen i de norsk-jämtska fjällen framstod säkert som betydligt längre än alla decennier som följde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar